Det blev läktarplats idag precis som jag hade misstänkt och i princip redan visste. Men ändå, det känns så coolt, haha. Jag uppskattar varje stund jag får vara med och köra. Idag blev det en liten lätt matchgenomgång, fika, promenad och sen uppvärmning i Lundbystrand. Klockan 16:00 sprang hela a-laget ut med varsitt barn i handen och presenterades innan matchen. Jag satt bakom bänken och klappade och log stort. Inuti var jag helt extas och skulle göra vad som helst för att få sitta på bänken och sedan få köra järnet. Men som Amondine Webb (Heids M6) sa: "Emma, det tog 5 år för mig att komma in i start sexan och du har alla förutsättningar".

Jag fick heja hela matchen och tyvärr se oss förlora. Alla skulle gå hem och fundera på vad de gjorde bra och mindre bra. Imorgon är det träning igen och jag vill bara ha en handboll i min hand NU.

Och förresten, reserv 20 blev jag på sjuksköterskeprogrammet till våren, besviken igen. För jag ville verkligen börja plugga. Men i söndags, dagen innan skolan skulle börja ringde reservantagningen och JAG KOM IN. SHHIT ELLLLLLLEEEEEEER. Göteborgs universitet också som jag alltid velat. Så nu letas det förbryllt efter en studentlägenhet. Göteborgare nästa. GOD NATTTT!

Kanske dags att uppdatera bloggen lite? Både skriftligt och utseendemässigt. Min bild högst upp till vänster är snart 3 år gammal, haha. Men egentligen har jag inte förändrats ett dugg. Flätan i luggen var ju ett tag sen iallafall. Kan ni tänka er att om 4 dagar är det två år sedan jag opererade mig. Jag tycker mer det känns som ett år, men tiden går väl fort när man har roligt och det har jag i Bk Heid. När det började mörkna i höstas fick jag en flashback när jag satt på tåget. Det pirrade till i hela magen och jag fick tillbaka känslan när jag satt på tåget till Bk Heid för min kanske tredje träning. Jag var både glad men oerhört nervös över vad som skulle hända. Kommer jag komma in i laget? Kommer jag passa in? Kommer jag kunna utvecklas till den jag var igen? Ska knäet paja? Vad gör jag då?

Alla dessa frågeställningar som fick mig att vilja försvinna för en stund. Men det gick bra, och det går bra. För tjejerna i laget är som min familj. Vi gråter, skrattar, rapar, leker och spelar handboll ihop. För min egen del har jag växt som människa i det här laget. Jag mår bra. SJUKT bra!

I veckan ringde Fredrik (min tränare) och berättade att jag skulle få börja träna med a-laget två gånger i veckan, måndag och torsdag. Jag blev glad men det som kändes mest var lättnaden. Sen säsongen började har jag sagt till min storasyster att mitt mål för det här året är att få börja träna med a-laget. Sen dess har jag åkt i backen och några spelare har skrattat med glimten i ögat men jag har bara rest mig upp och kört vidare. Jag flyger som vante och ibland känns det som att de bollar med mig. Men jag älskar utmaningen, och ni vet att jag älskar utmaningar sedan länge. Jag står där på planen med mina förebilder. Hälften av dom är i min ålder och två år uppåt, så det är inte åldern det handlar om. Det handlar om snabbheten, rutinen och tekniken. Jag står och fascineras. "Men shit? Hur gjorde hon det?". 

Imorgon har a-laget match mot Team Eslöv hemma, fast denna gången i Lundbystrand eftersom den ska tvsändas. SVT får inte plats i fantastiska Heidhallen. Så idag, dagen innan match skulle alaget träna i Lundbystrand och känna på hallen. Få in rätta känslan. Jag fick vara med på dagens träning och det kändes så speciellt. I början satt alla samlade runt en tv och tittade på olika matchsekvenser från Eslövs tidigare match. Sen satte träningen igång och den var fokuserad timmen igenom. Sen hände det. I omklädningsrummet fick jag reda på att jag skulle få vara med på uppvärmningen imorgon till matchen.

Jag fattar inte hur jag kan skriva med ett sådant här lugn. Jag borde egentligen få damp och springa runt huset en miljard gånger. Men jag tror inte att jag har fattat det ännu. Att bara få vara med på uppvärmningen känns som en seger på något sätt. Men fortfarande har man en lång väg att gå. Sen kommer jag att sitta över bänken på läktaren, om inget olyckligt skulle hända i matchen. Och sen att det är en tvsänd match gör mig inte alls nervös, neeeej då....ELLLER JO. Jag ska sitta och heja så jäkla mycket. HEJA BK HEID.

Elitserien, shit alltså. 16:00 på SVT 1 imorgon! I varje blogginlägg vill jag bara tacka människor runt omkring mig hela tiden. Inga nämnda inga glömda, ni vet precis vilka ni är!